Nu var det ett tag sen sist. Inte speciellt mycket har väl hänt egentligen, livet är fortfarande pest men jag rör mig framåt och det är väl något. Knappt 3 månader kvar tills jag fyller 20, helt sinnessjukt. Det var ju inte länge sen jag fyllde 15?
De flesta hade väl sett fram emot dagen de fyller 20, men jag ser bara mer stress, press och ångest.
Det är ett nytt år, vilket brukar betyda nya möjligheter. Men för mig är det inte bara ett nytt år, det är första året utan min stöttepelare. Jag är helt ensam i världen, ingen som ser eller hör mig. Ingen som förstår.

Att jag kommer tvingas ta studenten, flytta hemifrån, bilda familj osv utan min pappa vid min sida är verkligen skit.
Detta var inte vad jag planerat. Han skulle ju vara vid min sida genom allt, men nu står jag istället helt ensam.
Jag vill inte, vill ingenting. Vill inte leva, inte utan honom. Men jag måste, jag har inget val.

Jag måste vara stark, även om jag inte längre orkar eller vill..

Igår var vi till kyrkogården för att välja ut en gravplats. Det blir liksom verkligare och verkligare för varje dag som går.. Men ändå sitter känslan kvar, att det inte är på riktigt. Att snart vaknar jag av att han är här med oss igen. Att alltihop bara varit en mardröm. Men det är det inte, oavsett hur mycket jag vill att det bara ska vara en mardröm så är det inte det. Jag kommer inte vakna upp från detta, det kommer inte gå tillbaka till det vanliga, jag kommer inte gå vidare. Men jag kommer lära mig leva med det, jag kommer hitta strategier för att må bra igen. Även om det kommer ta tid, så kommer det gå. Jag kämpar för din skull pappa, jag ska göra dig stolt.

Det har gått 8 dagar nu och jag är fortfarande i chock. Mina känslor och tankar är överallt, jag vet ingenting om någonting. Vet inte vad jag vill, vem jag är, någonting. Känner mig bara så tom och likgiltig. Som att jag sitter helt ensam och ser allting omkring mig fortsätta som vanligt medans jag själv är låst i en röra av känslor, tankar och konstant ångest.

Skolan drar igång igen snart och jag vet inte alls hur jag ska göra med den. Finner ingen motivation alls till någonting, får verkligen ingenting gjort. Har i alla fall bokat in ett möte med min mentor där vi ska se över vilka alternativ som finns och hur vi ska gå tillväga för att komma framåt. För just nu vet jag ingenting annat än att allt är jobbigt, utan min pappa vid min sida.