Det är nästintill orimligt hur mycket jag saknar sommaren. Så otroligt less på snö, slask och kyla. Mina leder mår skit, min hud mår skit, mitt hår mår skit, jag mår skit. Behöver sol och värme, asap!
Idag lyser solen på och det är inte alls lika kallt som tidigare och det märks så tydligt hur hela mitt humör lyfts av detta! Blir som direkt piggare, gladare och mer motiverad till allt. Vårkänslorna är på topp, men ger det ett par dagar bara så är väl vädret piss igen sen..

Återigen så har det gått ett tag sedan sist, jag är dock relativt aktiv på Instagram så ni som följer mig där har fått se lite av mig i alla fall.

Vad har då hänt sen sist? Helt ärligt så minns jag inte ens sist jag uppdaterade här, det var ett bra tag sen i alla fall. Nu är det nytt år, nya möjligheter. Satte inte direkt upp några "mål" eller nyårslöften, har tillräckligt med press på mig själv så det räcker och blir över. Mitt indirekta löfte/mål har och kommer alltid vara att må så bra jag bara kan för stunden. Måendet är en konstant berg-o-dal-bana så att inbilla sig att man alltid ska må bra, äta hälsosamt, träna etc är bara naivt.

Tänker tillåta mig själv att ha "dåliga" dagar. Dagar då jag äter skräp, inte rör på mig mer än mellan sängen och kylskåpet, är osocial och allmänt less. Jag har lärt mig att jag behöver sådana dagar för att återhämta mig, för att orka ha bra och produktiva dagar. Man märker så tydligt när jag haft en jobbig vecka där jag inte fått en sekund för att återhämta mig, jag är inte särskilt trevlig.

Imorse var en sådan morgon, allt gick åt skogen och det var ju antagligen för jag redan hade den inställningen. Lyckades tillslut vända på det och tvingade mig själv att storstäda rummet, det fungerar som terapi för mig. Blir som avslappnad av att känna att det är rent, man slipper se stöket. Struktur är eufori för min hjärna.

I onsdags vaknade jag och kände mig inte särskilt kry, så jag blev hemma från jobbet och tog självtest. Det var en upplevelse. Egentligen så var inte själva testet särskilt hemskt, men i och med min fobi för att få saker upp i näsan så resulterade det i en fullbordad panikattack. Jag fick skiten gjord åtminstone och resultatet var negativt.
Varifrån min kära fobi kommer ifrån är fortfarande ett mysterium, men gissar väl att det har med min näsfixering att göra. Måste ju alltid ha så gott som kliniskt rent i näsan, annars får jag panik. Snyter mig bra mycket oftare än jag behöver och använder på tok för mycket nässpray, för att eliminera svullnaden som uppstår. Mina stackars slemhinnor avskyr mig.

Den ständiga frågan, med ett autosvar.
”Jomen det är bara bra, hur är det själv?”.
För man orkar ju egentligen inte förklara att allt är skit, att man är trasig och inte orkar mer. Då kommer ju alltid följdfrågan,
”Varför känner du så, har det hänt något?”.
Nej, det har inte hänt något. Eller jo, det har hänt. Det har hänt massvis med saker, men inget nytt. Det är all den gamla skiten som smyger sig på, trauman.
Ibland önskar jag att hjärnan hade en reboot-knapp.